"Behöver du verkligen trettio flöjter?"
Frågan uppstod på jobbet igår när jag exalterat berättade att jag just hade beställt en ny flöjt, en sibirisk taiga-flöjt i C, för att det ju var jättelänge sedan jag köpte en ny flöjt. Nästan en månad sedan! Hur många flöjter jag hade? Tja... ett trettiotal sisådär?
Om någon frågar mig hur många par skor jag behöver, så är svaret lätt. Ett par vinterskor, ett par som passar till vår och höst, ett par sommarskor och ett par sandaler. Okej, några jobb-sandaler också. Det är vad jag behöver. Sedan har jag kanske två extra par sommarskor för att de ser trevliga ut, men som jag absolut inte behöver.
Med flöjter är det en helt annan sak, där behovet och önskan att ha är ganska nära förbundna, så som jag antar att det är hos den som har garderoben full med skor. Om vi börjar från början, tidigt åttiotal, så hade jag min systers plast-Yamaha första året. Den täckte gott och väl mina behov just då. När jag bestämde mig för att fortsätta, så inföll det med att stadens musikaffär slog igen och sålde ut instrument billigt, och mina föräldrar köpte en träflöjt åt mig. En Moeck Tuju, sopran i lönn, som var barockborrad - något som jag aldrig hade hört talas om, och jag var så arg att flöjten nästan tog eld när jag inte fick F att stämma! Skitflöjt, tänkte jag, och anade inte att det istället var de tyskborrade som ansågs dåliga i kunnigare kretsar. Nåväl, vi blev sams, men ganska snart började vi spela trestämmigt i den lilla gruppen, och då behövdes en tenorflöjt. Jag fick låna en av musikskolan men fick en egen i konfirmationspresent, också den Moeck Tuju i lönn.
Ju längre upp i årskurserna jag kom, desto ensammare blev jag om att spela blockflöjt och till slut var jag solist. Då var det dags att övergå till en altflöjt, som har en bredare repertoar. Det fick bli en Heinrich av okänt träslag, som snart fick sällskap av en sopranino i oktaven över som behövdes för att spela konserterna av Vivalid som jag var - och är - så förtjust i. Tyvärr var de inte av högsta kvalitet, så sopraninon sprack strax innan en julkonsert!
Jag fick låna en till konserten, i väntan på att en dröm jag hade närt i några år gick i uppfyllelse - jag fick en ebenholzflöjt! Det är det hårdaste träslaget som man då gjorde flöjter i, vilket ger en klar, distinkt ton. Lite senare på gymnasiet tyckte mina föräldrar att min hängivenhet skulle belönas, så de gav mig en ebenholz-alt, med ett underbart ljud! Här börjar uttrycket "att behöva" bli bredare - jag behövde inte en andra altflöjt för att kunna spela musik, men jag behövde en bättre flöjt för att kunna göra musiken jag spelade rättvisa. Båda ebenholzflöjter är Moeck, märke Rottenburgh.
I några år klarade jag mig bra på dessa flöjter. Sedan började jag spela med den grupp som blev grunden till Quartettino, och jag började spela lite mer till Västerviks Folkdanslag, och kände att jag ville ha en sopran med ett lite klarare ljud än den jag haft sedan jag var elva. Det var inget fel på den egentligen, men den var aningen ljudsvag. Jag provade några olika modeller, och föll för denna:
En antikbetsad päronträ, Moeck, märke Rottenburgh liksom ebenholzflöjterna.
Efter min första musikkurs på Sundsgårdens Folkhögskola i Råå, Skåne, ville jag lära mig att spela basblockflöjt och då behövde jag givetvis en sådan!
Även den Moeck, modell Flauto Leggiere som inte gjordes under så många år. Antikbetsad lönn. Och bara för att det var roligt, så köpte jag mig en liten garklein, märket Küng, i palisander. Den är nog den enda blockflöjt som jag köpt enbart för nöjes skull. Inte ens inför mig själv kan jag låtsas att jag någonsin kommer att behöva en miniflöjt, en hel oktav högre än sopranen, som skär i öronen. Jag har använt den några gånger på musikkurser, men den finns där mest för att komplettera lill-familjen. (Ja, basflöjten här ovan räknas till de små blockflöjterna!)
Nu hade jag alltså en komplett uppsättning bra flöjter för att kunna spela både tvåfotskvartett (vilket man väldigt sällan vill som tur är, det är en kvartett med garklein, sopranino, sopran och alt) och fyrafotskvartett (sopran, alt, tenor, bas). Men nu började jag också spela mer och mer folkmusik, och behovet av/viljan att ha en sopran med lite varmare, fylligare klang växte fram. Det fick bli en så kallad Adri´s Dream Flute,märke Mollenhauer, päronträ, i en renässansmodell till skillnad från alla mina tidigare som varit barockmodeller. Renässansflöjter har ett lite varmare ljud och har hålen borrade lite annorlunda. En sopran följdes av en alt i samma modell, eftersom min ljuvliga ebenholzalt är lite för "städad" för att riktigt kunna leva ut i polskor. Och, ni vet nog hur det är, ju mer man uppgraderar sig, desto mer märks bristerna hos det man som nybörjare tyckte var bra... Min konfirmationsflöjt, tenoren, är ljudsvag och blir lätt täppt, så i fyrtioårspresent önskade och fick jag en tenor som kompletterade de två andra:
Den finns som bas också, men ligger faktiskt inte på önskelistan. Inte för nära tolv tusen i alla fall.
Här var jag nöjd ett tag. Men så var det ju det där med Mollenhauers Elody i päronträ... en alt med E-klaff och inbyggd mikrofon som går att koppla till en förstärkare. Och jag hade ju börjat spela ihop med ljudstarkare instrument ibland, som dragspel, trummor, bas, fiol, gitarr, mandolin... När jag spelar med dem, måste jag stå alldeles intill en mikrofon för att överhuvudtaget höras. Tänk om man hade en förstärkt flöjt! Efter två års suckande och längtande tyckte min man att "men köp en då, vi har råd just nu!" Sagt och gjort!
Tyvärr spelar jag inte särskilt ofta med förstärkta instrument just nu, men jag ser det som en investering för framtiden då jag förhoppningsvis kommer att kunna prioritera musiken högre och hitta andra att spela med! Här är ett ljudexempel på när jag gjort det, från Ukna kyrka. Förstärkaren är inställd så att jag spelar i två oktaver samtidigt.
Sedan var det ju den där tenorflöjten jag räddade från Väddö, och mina föräldrars granne som undrade om jag ville köpa hennes sopran och alt när hon skulle flytta, och visst behövde jag några flöjter i Västervik också! Och just det, jag köpte en väldigt billig sopran runt millennieskiftet som tyvärr försvann på ett levande rollspel, och den spruckna sopraninon lagade jag så att den är helt spelbar igen om än väldigt tyst (vilket uppskattas!). Summan av en garklein, två sopranini, fem sopraner, fyra altar, tre tenorer och en bas blir då bara sexton - men då har jag inte räknat med alla andra flöjter! Vem kan till exempel motstå ett par handsmidda järnflöjter, en alt i G och en low whistle i F?
Eller en rumänsk dubbelflöjt?
Kinesisk travers, några ocarinor, utsmyckad femhålsflöjt, nästan ospelbar men vackert skuren turist-dubbelhålsflöjt? Några tin whistles? Ett gäng panflöjter? Jag kan det inte i alla fall, så nu är det en folkmusikflöjt i björk på väg hem till mig.
Vad jag gör med de flöjter som jag nu anser inte vara lika bra? Min första sopran och tenor har min systerson vården om, en sopran har som sagt tyvärr glömts i skogen och det finns risk för att min första alt också kommer att överraska en svampplockare. Det var synd, för den hade ett milt ljud som gjorde den lämplig att ha med på just levande rollspel, och den var också min "köksflöjt" som jag spelade på medan jag stekte köttbullar. De jag spelar mest på just nu är Adri´s, eftersom jag går en folkmusikkurs på distans med fyra helgträffar och en kursvecka. På sommarkursen är det väldigt varierat från år till år - vissa år spelar jag på de flesta, andra är det nästan bara alten som åker fram och då växlar jag mellan ebenholzen och Adri´s.
Det finns ytterligare en stor dimension i musikvärlden, nämligen hur många hertz musiken ska klinga i. Dessa flöjter är runt 440 om jag fattat saken rätt, men det finns en hel uppsättning olika flöjter i 415 som inte alls stämmer ihop med dessa, så en riktigt hängiven blockflöjtist, även på amatörnivå, skulle anse sexton flöjter som ganska lite. Så ja, man kan absolut behöva trettio flöjter för att kunna spela den musik man vill så att den klingar som man vill!
Eurovision Song Contest 2014
Det här är ett märkligt år, med övermåttan skräniga låtar blandat med stilla ballader med ganska lite däremellan. När jag lyssnade på låtarna första gången, så fick jag segervibbar av Armenien, vilket är lite märkligt eftersom den är ganska entonig, men den har något visst som är svårt att sätta fingret på. Den satte jag en tia på, för att vara trogen min originalinstinkt, något som jag lärt mig att jag ska... Men nu har det blandat sig i politik på en lite högre nivå än de senaste decennierna, genom Österrikes bidrag. Transvestiter ser man ju titt som tätt, men en med skägg, det rör upp ganska djupa känslor. Flera länder i öst har velat bojkotta detta nummer, och även om jag faktiskt inte tycker att låten är särskilt speciell, så satte jag min tjuga på den eftersom jag tror att många röstar på Conchita Wurst bara för att knäppa ryssarna på näsan. Så, trettio kronor är satsade i år. Förra året satte jag en solklar hundring på Danmark, men som sagt, i år är det andra vindar som blåser.
Sverige har allra lägst odds hos Svenska Spel, och det är klart att jag blir glad om Sanna vinner, men jag tror inte hon gör det. Topp åtta.
En annan låt som till min förvåning både gick vidare och har tredje lägsta odds med fem gånger pengarna är Nederländernas "Calm after the storm", som jag föll pladask för redan första genomlyssningen, och den gick på repeat en lång stund. Jag trodde faktiskt att den var för "bra" för att gå vidare, men jag underskattade folks smak. Mitt i allt skrän och emotionella ballader sticker den ut, som ett helt underbart lugn. Jag önskar att den hade kommit lite tidigare än som låt nummer 24 av 26, gärna mitt i smeten av skräniga Polen och Grekland, men det är bättre att den kommer sent än tidigt! Törs jag gissa på topp fem? Ja, det gör jag!
Två låtar som jag saknar i finalen är Lettland, med den otroligt charmiga "Cake to bake" och Irlands "Heartbeat". Vid sidan av Nederländerna har jag haft Irland som personlig favorit - ända tills jag såg ett liveframträdande på youtube... Då började jag oroa mig, och den oron visade sig befogad i semifinalen. De har överstylat den stackars 23åringen så att hon ser ut som en ledsen 45åring som skule vilja vara 23, hon står nästan still, två dansanta pojkar skuttar omkring i någon bisarr riverdanceparodi, det smyger runt lite musiker med bodhrán och fiol, och körtjejerna står på en liten avsats och svänger taktfast med armarna à la åttiotal. Och rösten höll inte som den skulle. Annars är det verkligen inget fel på låten!
Jag vill att Nederländerna ska vinna.
Det vore kul om Sverige vann.
Armenien hade vunnit om inte Österrikes sångerska varit en skäggig transa.
Österrike vinner på ren politik.
That´s the thoughts of the Uppsala soffhörn jury.
Nytt räddningsprojekt
När Olle och jag lånade Andreasgården till vår inspelning, så fann jag denna stackare i en korg. Sprucken nästan ända upp till labiet, och en rejäl spricka även på baksidan. Jag provspelade och kunde förstås bara åstadkomma en ynklig väsning. Det är någon extrem lågprisvariant, så lätt att den verkar vara i balsaträ, ganska oslipat och vasst kring blocket så att det inte var behagligt att sätta den till läpparna. Men en trasig blockflöjt förtjänar att lagas, hur billig den är, så jag tog hem den!
Vanligt hobbylim, sytråd och ett täckande band gjorde den spelbar. Så spelbar som den nu hade förutsättning att bli, med en väldigt egen skala som inte lyder några blockflöjtsgrepptabeller. Mina föräldrar skulle återlämna den till Andreasgården, så får jag hoppas att någon blir glad över att finna den lagad!
Jämförelse av flöjterna
Här syns tydligt skillnaden på placeringen av hålen på den nya och gamla altblockflöjten. Kan tyckas liten, men den är väldigt stor när ringfingret VILL vara på ett visst ställe och måste tvingas upp en halv centimeter.
Men Tore tycker att den gamla flöjten funkar bra!.
Min nyaste älskling!
Adri's Dream Flute, renässansalt i päronträ, Mollenhauer
Tillsammans med sina kompisar, sopranen och tenoren i samma modell.
Nu tänker säkert uppmärksamma läsare att "men har hon inte redan en sådan alt?"
Jodå. Så är det. Jag köpte en för ganska länge sedan, när modellen var helt ny. Och den satt inte helt som den skulle i händerna. Hålen för höger hands ringfingrer var aningens annorlunda placerade, vilket gjorde att det var lite svårt att snabbt byta från en annan flöjt till denna. Den är också aningens lägre än övriga flöjter och måste värmas väldigt mycket för att någorlunda hålla samma ton som de andra. Det här var lite problematiskt på konserterna i Lofta, bland annat. Jag har också haft problem med renheten i det översta registret, som jag inte vet om det har med borrningen att göra eller om jag bara är oskicklig.
En tid efter att jag köpte den fick jag höra att Mollenhauer valt att göra om flöjterna.
Tänk er själva, att ni köpt ett par skor som borde vara väldigt bra, och på sätt och vis är det också, men det skaver alltid litegrand någonstans. De passar inte helt perfekt. Men ni vill ha just den modellen. Om ni då får veta att det finns samma modell som kanske kommer sitta som gjutet. Vad gör ni? Biter ihop och trampar i de sämre, eller unnar er ett par bättre?
Efter flera års längtan har jag äntligen unnat mig en ny. Min gamla får bli min förskottsjulklapp till systersonen, vars personkemi går bättre ihop med den. För nog har de personligheter, flöjterna. Det är därför det har dröjt så länge innan jag bytt ut den. Att köpa en ny flöjt går ju an, men att byta ut? Det svider. Faktiskt. Men det känns bättre när jag anförtror den åt Olle nu, så att den får bli ordentligt spelad på av någon som tycker om den lite mer än vad jag har kunnat göra.
Den nya? Den sitter så lätt, så lätt i mina händer, gör precis vad jag vill och kommer enkelt upp i de högre registren. Jag älskar den!
Ändå har jag dåligt samvete. Lite.
Välgörenhetskonserter!
I mitten av september ska jag vara med och spela på tre välgörenhetskonserter i Västerviks kommun, tillsammans med Carl-Henrik Fernandi som är professionell saxofonist, professionella pianisten Asuka Nakamura och delar av en kör. I VästerviksTidningen beskrevs även jag som proffs, vilket fick mig att sätta morgonteet i halsen... Jag som hade tänkt gå för en ganska duktig amatör.
Nåväl! Ni är alla hjärtligt välkomna på en eller flera av konserterna.
Fredag 13/9 kl 18 i Törnsfalls kyrka
Lördag 14/9 kl 18 i Gladhammars kyrka
Söndag 15/9 kl 18 i Marieborgskyrkan, Västervik
Inget inträde, men då konserterna hålls för välgörenhet så hoppas vi på en generös kollekt!
Dela gärna den här informationen med så många som möjligt, är ni snälla! Även utanför Västervik. Kanske någon har lust att resa lite den helgen!
Instrumentvisning
En tisdagförmiddag i mars besökte jag sonens förskola och visade upp ett urval av mina instrument för storbarnsgruppen. De satt så stilla och lyssnade, och fick sedan provspela harpan, cittran och psalteriet. De instrument som man använder munnen till kände jag inte riktigt för att skicka runt!
Det känns viktigt att få visa det här för barn. Visa att blockflöjt inte bara är den plastleksak som de kan få tillsammans med barnmålet på Max. Berätta att man måste visa vördnad för instrumenten.
Pedagogerna sa att såhär stilla hade barnen inte suttit på så länge att de inte ens kom ihåg. De frågade om jag ville komma till de andra avdelningarna också, och det vill jag gärna!
Sonen var allt lite stolt när han fick hjälpa mig visa:
Jag lyckas inte vända bilderna rätt, inte ens när jag redigerar dem i Paint, men... ja, håll till godo!
Traversen som jag köpte i Kina 1994
Vanlig mungiga
Ocarina
Halsrem till basblockflöjt
Detta band vävde jag ursprungligen för att vira om tenoren, men det såg så rörigt ut att jag istället använder det som halsrem till basblockflöjten. Jag har en svart nylonrem och har länge tänkt göra en ny, och nu vet jag dessutom inte var den remmen är så då passar det utmärkt. Som justeringsmekanism har jag knutit en "kärleksknut" som är lätt att reglera.
Ni som även följer min hantverksblogg får helt enkelt stå ut med att se samma bilder på flera ställen. De hör ju till både musik och hantverk. Hade ju tidigare en annan blogg, där jag blandade både musik, hantverk och levande rollspel, men det blev lite rörigt så jag separerade dem även om det som sagt blir lite tvärvetenskap ibland!
Dekorationsband till den reparerade tenoren
Så här blev slutresultatet! Om de drejade fransarna är ivägen när jag spelar? Inte alls! De kittlar så trevligt över tummen så.
Huvudstycket går som ni förstår inte att ta av, jag var ju tvungen att spänna ut övre mellanstyckedelen och fixera ordentligt för att få tätt. Men jag spelar inte så pass mycket på den att jag känner tvånget att ta isär och rensa.
Quartettino första oktober 2012
Efter nästan två år i träda, vi har inte tagit en ton tillsammans sedan konserten i november 2010, så träffades vi hemma hos Kia över en härlig laxsoppa med nybakat bröd, uppdaterade oss om livssituationen, kikade på lite nya stycken och botaniserade i den förbluffande tjocka hög som Emma hade tagit med sig. Jösses vad mycket vi har spelat!
För att fira vårt tioårsjubileum nästa år, kommer vi att hålla en best of-konsert, med lite nyheter, någon gång under nästa år. Det var så fantastiskt roligt att spela ihop igen, så nu måste det bara ske!
Ni som har hängt med oss sedan dess, vilken favorit i repris vill ni höra?
Bäckedal 2012
Hemma igen efter ännu en fantastisk musikvecka på Bäckedal!
De här veckorna är en så värdefull batteriladdare. Jag kan släppa alla tankar på att fixa med mat, tvätt, barn, räkningar, städning och allt vardagligt. Därmed inte sagt att det är vilosamt! I tisdags kväll hade jag bestämt mig för att ha en ensam kväll på rummet med en stor påse ostbågar, choklad och en okrävande bok. En tidig kväll. Det innebar att jag landade i tänkta position klockan tio.
Dagarna började med uppvärmning klockan nio efter frukost. Först ren fysisk sådan, med lite armgymnastik för att inte stelna till. Därefter kom ett teknikpass, där vi fick diverse övningar och tips på hur man håller flöjten, hur man andas, hur olika toner kräver olika ansats och luftmängd, en massa matnyttigt. Morgonsamlingen avslutades med lite gehörspel, då vi fick lära oss två danser som vi näst sista kvällen spelade till kvällsfikat, där vi överraskade stråkarna med att plötsligt plocka fram en flöjt där vi satt och började spela.
Mellan klockan tio och tolv rymdes två olika lektionspass då vi delade upp oss i mindre grupper, I år var vi rekordmånga blockflöjtare, hela 32 st, så även smågrupperna med lärarledning av de tre lärarna blev förstås ganska stora. Därför blev de som ville indelade i mindre grupper, där vi kunde jobba lite mer självständigt med ett stycke, så att en lärare kunde dela upp sig och gå emellan olika rum. Ända sedan min första kurs där, 2001, har jag haft ögonen på ett Rosa Pantern-arrangemang, men inte kommit mig för att ta tag i det. Nu frågade jag min systerson, som också var med i år och är en fena på den typen av musik, om han ville spela det, och det ville han gärna! Lärarna såg ut två andra duktiga musiker till den kvartett som behövdes, och så jobbade vi stenhårt med det i flera dagar. Det var verkligen svårt, men på ett nyttigt sätt som sätter huvudet i arbete. Resultatet blev mycket bra!
Klockan tolv till halv tre var det lunchuppehåll, officiellt, men under den tiden lades extra träningspass in vid behov eller önskning. Jag hade tagit med en Vivaldisonat som jag övade på tillsammans med en trevlig kvinna som brukar ta med sin fagott, samt den numera pensionerade cembalospelande rektorn som fortfarande är kursansvarig för just denna kurs. Den blev emellertid aldrig så pass bra att det kändes roligt att spela upp den för hela kursen, så vi slipar på den på varsitt håll ännu ett år och ger oss på den igen 2013!
Halv tre övades storband, med alla blockflöjter närvarande. Jag fick den stora glädjen att spela både kontrabas och subkontrabas. Det är riktigt tuffa instrument! Klockan fyra hanns ännu ett gruppindelat pass med innan middagen, och klockan sex samlades alla kursdeltagarna nere i gymnastiksalen där stråkarna mestadels håller till, för gemensamt musicerande. Vi spelade irländsk folkmusik, fransk barock och Ella Fitzgerald i en härlig blandning!
Klockan åtta var det kvällsfika, och ett par dagar in på kursen spelade vi upp för varandra det vi hållit på med i smågrupperna, både vi och stråkarna. Allra första kvällen spelade jag och Olle några irländska melodier, och andra kvällen hakade Maja, som roligt nog också var med, på med cello på några av de låtar som Quartettino hade med på konserten 2010, och Olle bjöd på Sir Duke på saxofon medan vi flickor kompade med improviserade stämmor.
Sista dagen såg annorlunda ut, med ännu mer intensiv träning, slutkonsert och fin middag. Till konserten brukar det inte komma så mycket folk, men i år hölls en textilkurs samtidigt och de kom gärna för att lyssna på oss. Några föräldrar och syskon, därilbland mina, kom också så det blev ändå en liten skara!
Fingerminne
Hur man minns låtar är intressant. Några kommer ihåg melodierna, utan att riktigt minnas hur man spelade dem, men för min del sitter det mesta i fingrarna. Det är kanske därför jag har svårt att spela något a vista. Fingrarna måste få in melodin, likväl som öronen och ögonen.
En spelbekant ordnar årligen en lärarledd blockflöjtsdag i sitt hem. Schickhardt skulle spelas, ingen jag kände igen.
-Jo, den här har du spelat, sade en av deltagarna.
-Har jag det? svarade jag.
-Jajamen, samma stämma också.
Jag började spela. Fingrarna gick av sig själva trots att jag inte kände igen melodin.
-Du har visst rätt, konstaterade jag. Jag har spelat den förut!
Just nu kämpar jag med en Vivaldisonat som jag köpte på en utförsäljning i höstas. Oboe eller sopranblockflöjt med basso continuo som jag tänkte ta med till Bäckedal i sommar. En massa intressanta b-förtecken som är krångliga när jag ser dem på noter, men bara de sätter sig i fingrarna är det inga större problem. Men, tror inte att jag kommer knipa sista satsen riktigt lika fort som personen på youtube gör...
Eurovision Song Contest 2012
I år gick mina pengar till de ryska gummorna. Låten i sig var kanske inte så fantastisk, men hela konceptet var så befriande fritt ifrån naken hud, glitter och specialeffekter.
För sakens skull satte jag en tia på Sverige också. Det var ett bra nummer, och väldigt roligt att vi vann, jag och Loreen och Sverige!
Serbiska ballader är ofta väldigt vackra, så en tredjeplats var välförtjänt här. Men snälla, kan någon förklara Azerbajdjans storhet?
För sakens skull satte jag en tia på Sverige också. Det var ett bra nummer, och väldigt roligt att vi vann, jag och Loreen och Sverige!
Serbiska ballader är ofta väldigt vackra, så en tredjeplats var välförtjänt här. Men snälla, kan någon förklara Azerbajdjans storhet?
Halsrem
Ibland överlappar hantverk och musik, som jag nu delat upp i två olika bloggar. Så, vill ni se den halsrem som jag vävde till min nya tenorblockflöjt, får ni klicka här!
Endes igen
Ett halvår efter första träffen var det åter dags för en spelträff med nyckelharpgänget. Gitarristen var också där, han har varit med ända sedan vår gemensamma första gång, men för min del kom det lite väl mycket i vägen. Tyvärr lär det dröja åtminstone en månad innan jag kan vara med igen, men ikväll var det mycket trevligt!
Som jag trodde, så är min nya tenor helt fantastisk till folkmusik. Hade ett öga på klockan för att se till att jag inte överbelastade den (inspelningsperioden är inte slut än), men å, vad jag hade velat spela mer på den! Fick trösta mig med alten och sopranen i samma serie, Adri's Dream Flute.
Mollenhauer, renässansmodell i päronträ. Älskar dem!
Som jag trodde, så är min nya tenor helt fantastisk till folkmusik. Hade ett öga på klockan för att se till att jag inte överbelastade den (inspelningsperioden är inte slut än), men å, vad jag hade velat spela mer på den! Fick trösta mig med alten och sopranen i samma serie, Adri's Dream Flute.
Mollenhauer, renässansmodell i päronträ. Älskar dem!
