Fingerminne
Igår, den 28 mars, var jag på blockflöjtsträff i Sollentuna hos Rainer och Ulla-Britt som jag träffade första gången på en sommarkurs nere i Råå 1998. De brukar bjuda hem en lärare och ett gäng glada amatörentusiaster varje vår, alltid lika trevligt!
Jag är inte särskilt bra på att spela a vista. "Fortondelar" kan få mig alldeles ställd. Jag har tydligen rykte om mig att kunna spela både fort och svårt, men det krävs då att jag får titta på noterna i lugn och ro och bena ut dem, och helst lära mig de svårare partierna mer eller mindre utantill. Därför satte jag mig gladeligen i den enklare fjärdestämman när det skulle spelas Schickhardt. En spelkamrat påpekade att jag hade spelat förstastämman på en sommarkurs. Jag kände först inte igen stycket, men provspelade lite på förstastämman i pausen och då började fingrarna gå av sig själva trots alla sextondelar. Märkligt det där, hur fingrarna minns mycket bättre än öronen! Samma sak med folkmusik som jag lär mig på gehör, jag kanske inte kan nynna låten men om jag bara spelar början så sköter fingrarna oftast resten.
Att gå kurser gör att jag funderar mer på hur vi hanterar musik i kvartetten. När det finns en ledare eller lärare med en vision, så kan han eller hon instruera om nyanser och fraseringar. Sådant gör vi nästan ingenting av. Vi spelar igenom nya stycken och säger att det här lät ju bra, eller mindre bra, och resonerar mer om hur vi gör med stycket som helhet. Hur många repriser, huruvida vissa instrument läggs till efterhand och så vidare. Vi testar med olika flöjtstorlekar i de olika stämmorna, eller om någon repris kanske skall sjungas. På något sätt spelar och sjunger de andra tre ändå som jag vill, om det är jag som kommer med ett eget arr. Min egen stämma skriver jag inte ens ut alltid, för att jag har den i huvudet och inte orkar försöka hitta rätt noter till hur det skall låta. Kanske min undermedvetna plan på att göra mig oersättlig!
Igår spelades det på en av de tuffare blockflöjterna, subkontrabasen.
De kallas skämtsamt "IKEA-bas" för att de ser ut som byggsatser. Andra smeknamn är parkeringsautomater eller fågelholkar. Otroligt tufft ljud i dem! När jag har trettiotusen kronor över att bara lägga på något roligt, så vill jag också ha en.
Jag är inte särskilt bra på att spela a vista. "Fortondelar" kan få mig alldeles ställd. Jag har tydligen rykte om mig att kunna spela både fort och svårt, men det krävs då att jag får titta på noterna i lugn och ro och bena ut dem, och helst lära mig de svårare partierna mer eller mindre utantill. Därför satte jag mig gladeligen i den enklare fjärdestämman när det skulle spelas Schickhardt. En spelkamrat påpekade att jag hade spelat förstastämman på en sommarkurs. Jag kände först inte igen stycket, men provspelade lite på förstastämman i pausen och då började fingrarna gå av sig själva trots alla sextondelar. Märkligt det där, hur fingrarna minns mycket bättre än öronen! Samma sak med folkmusik som jag lär mig på gehör, jag kanske inte kan nynna låten men om jag bara spelar början så sköter fingrarna oftast resten.
Att gå kurser gör att jag funderar mer på hur vi hanterar musik i kvartetten. När det finns en ledare eller lärare med en vision, så kan han eller hon instruera om nyanser och fraseringar. Sådant gör vi nästan ingenting av. Vi spelar igenom nya stycken och säger att det här lät ju bra, eller mindre bra, och resonerar mer om hur vi gör med stycket som helhet. Hur många repriser, huruvida vissa instrument läggs till efterhand och så vidare. Vi testar med olika flöjtstorlekar i de olika stämmorna, eller om någon repris kanske skall sjungas. På något sätt spelar och sjunger de andra tre ändå som jag vill, om det är jag som kommer med ett eget arr. Min egen stämma skriver jag inte ens ut alltid, för att jag har den i huvudet och inte orkar försöka hitta rätt noter till hur det skall låta. Kanske min undermedvetna plan på att göra mig oersättlig!
Igår spelades det på en av de tuffare blockflöjterna, subkontrabasen.
De kallas skämtsamt "IKEA-bas" för att de ser ut som byggsatser. Andra smeknamn är parkeringsautomater eller fågelholkar. Otroligt tufft ljud i dem! När jag har trettiotusen kronor över att bara lägga på något roligt, så vill jag också ha en.
Historik del 2
Runt årsskiftet 2002/03 fick jag en förfrågan om jag ville spela på en temagudstjänst i samband med Heliga Birgitta-jubileet i Solna kyrka i mars. Det lät trevligt, men ännu trevligare om jag hade någon att spela tillsammans med. Jag frågade Kia och Emma, och tänkte också på kias polare Madeleine, som jag träffat vid något tillfälle. Hon har en fantastisk röst och sjunger i ett flertal körer och grupper. Kanske kunde det låta bra med sång till flöjt?
Alla ville vara med, och vi satte ihop en minikonsert med enbart medeltida musik. Det gav mersmak, så under det kommande året träffades vi flera gånger och provade på både folkmusik, klassiskt och modernt. Våren 2004 hade vi vår första konsert för särskilt inbjudna gäster. Quartettino hade återuppstått!
Alla ville vara med, och vi satte ihop en minikonsert med enbart medeltida musik. Det gav mersmak, så under det kommande året träffades vi flera gånger och provade på både folkmusik, klassiskt och modernt. Våren 2004 hade vi vår första konsert för särskilt inbjudna gäster. Quartettino hade återuppstått!
