quartettino

Ett halvår efter första träffen var det åter dags för en spelträff med nyckelharpgänget. Gitarristen var också där, han har varit med ända sedan vår gemensamma första gång, men för min del kom det lite väl mycket i vägen. Tyvärr lär det dröja åtminstone en månad innan jag kan vara med igen, men ikväll var det mycket trevligt!

Som jag trodde, så är min nya tenor helt fantastisk till folkmusik. Hade ett öga på klockan för att se till att jag inte överbelastade den (inspelningsperioden är inte slut än), men å, vad jag hade velat spela mer på den! Fick trösta mig med alten och sopranen i samma serie, Adri's Dream Flute.



Mollenhauer, renässansmodell i päronträ. Älskar dem!

Jag har ett särskilt ställe i lägenheten där jag helst sitter och spelar. På bänken bredvid spisen, med fötterna på en pall.



Fotot är taget av min fyraårige son, som gärna lånar kameran och ibland får till riktigt bra bilder. I digitalkamerans tidsålder har man ju råd med sådant.

Min första tenorflöjt fick jag i konfirmationspresent, efter att ha lånat en av musikskolan i flera år. En barockflöjt, modell Tuju som inte görs längre, i lönn. Jag ville ha en klaff, för att den jag lånat hade det, trots att jag har så pass långa fingrar att jag egentligen inte behövde det. Den har levt ett lite undanskymt liv, ända till förra sommarkursen då jag spelade så mycket på den att den nästan hamnade i chocktillstånd.

Den andra tenoren har jag berättat om, det var den jag räddade och reparerade. Och den tredje fick jag i fyrtioårspresent, en vacker renässanstenor i päronträ med både C och Ciss-klaff.

Nackdelen med tenorer är att de är så tunga, och lätt ger mig ont i den axel jag för alltid skadade genom att sitta i kassan på en stormarknad. Försöker ibland sitta i en ställning så att jag kan vila nederstycket mot hälen. Det finns också tumstöd man kan sätta på eller låta montera. Men nu skall jag prova något annat. Håller på att väva ett halsband, som jag skall fästa någonstans på flöjten så att en del av tyngden vilar på nacken och inte bara på högertummen, som är den mest utsatta. Bilder utlovas inom kort!

För snart tio år sedan gick jag textilt konsthantverk ett år på Väddö folkhögskola. I en fuktig källare hade de en sorts musikrum, från en tid då musik var ett större inslag i verksamheten. På instrumentens skick kunde man avläsa att det var länge sedan. Mycket länge sedan. På en hylla låg blockflöjtslikdelar utspridda. Ett huvudstycke här, ett fotstycke där... En basflöjt, som saknade några toner och de som fanns hörde till en skala som inte finns i denna värld. Vet ni vad en basblockflöjt i trä kostar? Runt åtta tusen. Det var alltså inga skräpgrejer som låg där. Och inte bara en flöjt.

En av de flöjter som ännu inte var helt förstörd, var en tenor. Lacken var avskavd och den lät lite hest på grund av en spricka, men den flämtade i alla fall. Och jag kunde inte släppa tanken på den. Så året efter, när jag inte längre gick där, så åkte jag dit för att hälsa på några vänner som gick en tvåårig linje. Bad dem låna nyckeln till musikrummet. Och så tog jag den. Räddade hävdar jag, för ett par år till i den där källaren, så hade den dött. Jag tog isär den och smugglade ut den under tröjan. Klassiker!

Väl hemma, slipade jag bort den fula lacken och inspekterade sprickan. Den var inte så farlig så jag fixade det med lite trälim. Och den hade ett så underbart ljud! Djupt och fylligt. Tyskborrad, men det kan jag leva med. Bra att öva hjärnan ibland när man spelar! Vad det är för träslag har jag ingen aning om, men det är lätt och luktar lite märkligt. Kan inte vara något av de klassiska flöjtträslagen.

Sommaren efter räddningen skulle jag till Malung på folkmusikkurs, och där sprack den rejält redan första dagen! Vaktmästaren hade trälim, så det blev lite konstgjord andning.

När Quartettinos sångerska Madeleine började fundera lite på att prova det här med flöjt, så fick hon låna den här tenoren av mig. Eller om hon faktiskt fick den, jag minns inte vad avtalet var. Men så berättade hon för något år sedan att den hade spruckit igen, och då kunde jag inte släppa tanken på att försöka rädda den igen. Jag hade faktiskt saknat den, och bad att få göra ett försök. Frågade om hon ville ha tillbaka den om jag lyckades, men nej, hon kände att den skulle få lite mer uppmärksamhet här hos mig.

Den var verkligen sprucken nu, flöjtstackaren. Det gick inte att få ljud i den överhuvudtaget. Inte heller slöt huvudstycket tätt mot mellanstycket. Men trägen vinner! Det här är vad jag har gjort så här långt:


Jag slipade om flöjten igen, och tog bort tråden som var virad runtom. Upptäckte att mellanstycket också var sprucket och lite intryckt, vilket förklarade att det glappade mot huvudstycket. Lade på trälim och satte i en kork för att spänna ut till rätt diameter, och lät torka. Sedan virade jag på ny tråd - vaxad tandtråd som är oslagbart i de här sammanhangen!



Sprickan går ända upp till labiet.



Efter slipningen och uttöjningen av mellanstycket, satte jag ihop det med huvudstycket, lade på trälim för att täta sprickorna och glappet, och virade lintråd hårt runt för att minska risken för att sprickan skulle gå upp igen.



Ännu mer lim, ännu mer tråd! Huvudstycket och mellanstycket sitter nu ihop, så det kommer krävas en lång viskborste för att torka ur den, coh knacka ur blocket är det förstås inte att tänka på - inte för att jag skulle våga mig på det ändå, med tanke på hur långt upp sprickan går.

Nästa steg är att fixa till det estetiska. Tänkte väva något fint band och vira över lintråden. Men tonen är tillbaka, den där varma, härliga. Och jag är så glad över att ha den tillbaka! Jag skall aldrig ge bort den igen!