"Behöver du verkligen trettio flöjter?"
Frågan uppstod på jobbet igår när jag exalterat berättade att jag just hade beställt en ny flöjt, en sibirisk taiga-flöjt i C, för att det ju var jättelänge sedan jag köpte en ny flöjt. Nästan en månad sedan! Hur många flöjter jag hade? Tja... ett trettiotal sisådär?
Om någon frågar mig hur många par skor jag behöver, så är svaret lätt. Ett par vinterskor, ett par som passar till vår och höst, ett par sommarskor och ett par sandaler. Okej, några jobb-sandaler också. Det är vad jag behöver. Sedan har jag kanske två extra par sommarskor för att de ser trevliga ut, men som jag absolut inte behöver.
Med flöjter är det en helt annan sak, där behovet och önskan att ha är ganska nära förbundna, så som jag antar att det är hos den som har garderoben full med skor. Om vi börjar från början, tidigt åttiotal, så hade jag min systers plast-Yamaha första året. Den täckte gott och väl mina behov just då. När jag bestämde mig för att fortsätta, så inföll det med att stadens musikaffär slog igen och sålde ut instrument billigt, och mina föräldrar köpte en träflöjt åt mig. En Moeck Tuju, sopran i lönn, som var barockborrad - något som jag aldrig hade hört talas om, och jag var så arg att flöjten nästan tog eld när jag inte fick F att stämma! Skitflöjt, tänkte jag, och anade inte att det istället var de tyskborrade som ansågs dåliga i kunnigare kretsar. Nåväl, vi blev sams, men ganska snart började vi spela trestämmigt i den lilla gruppen, och då behövdes en tenorflöjt. Jag fick låna en av musikskolan men fick en egen i konfirmationspresent, också den Moeck Tuju i lönn.
Ju längre upp i årskurserna jag kom, desto ensammare blev jag om att spela blockflöjt och till slut var jag solist. Då var det dags att övergå till en altflöjt, som har en bredare repertoar. Det fick bli en Heinrich av okänt träslag, som snart fick sällskap av en sopranino i oktaven över som behövdes för att spela konserterna av Vivalid som jag var - och är - så förtjust i. Tyvärr var de inte av högsta kvalitet, så sopraninon sprack strax innan en julkonsert!
Jag fick låna en till konserten, i väntan på att en dröm jag hade närt i några år gick i uppfyllelse - jag fick en ebenholzflöjt! Det är det hårdaste träslaget som man då gjorde flöjter i, vilket ger en klar, distinkt ton. Lite senare på gymnasiet tyckte mina föräldrar att min hängivenhet skulle belönas, så de gav mig en ebenholz-alt, med ett underbart ljud! Här börjar uttrycket "att behöva" bli bredare - jag behövde inte en andra altflöjt för att kunna spela musik, men jag behövde en bättre flöjt för att kunna göra musiken jag spelade rättvisa. Båda ebenholzflöjter är Moeck, märke Rottenburgh.
I några år klarade jag mig bra på dessa flöjter. Sedan började jag spela med den grupp som blev grunden till Quartettino, och jag började spela lite mer till Västerviks Folkdanslag, och kände att jag ville ha en sopran med ett lite klarare ljud än den jag haft sedan jag var elva. Det var inget fel på den egentligen, men den var aningen ljudsvag. Jag provade några olika modeller, och föll för denna:
En antikbetsad päronträ, Moeck, märke Rottenburgh liksom ebenholzflöjterna.
Efter min första musikkurs på Sundsgårdens Folkhögskola i Råå, Skåne, ville jag lära mig att spela basblockflöjt och då behövde jag givetvis en sådan!
Även den Moeck, modell Flauto Leggiere som inte gjordes under så många år. Antikbetsad lönn. Och bara för att det var roligt, så köpte jag mig en liten garklein, märket Küng, i palisander. Den är nog den enda blockflöjt som jag köpt enbart för nöjes skull. Inte ens inför mig själv kan jag låtsas att jag någonsin kommer att behöva en miniflöjt, en hel oktav högre än sopranen, som skär i öronen. Jag har använt den några gånger på musikkurser, men den finns där mest för att komplettera lill-familjen. (Ja, basflöjten här ovan räknas till de små blockflöjterna!)
Nu hade jag alltså en komplett uppsättning bra flöjter för att kunna spela både tvåfotskvartett (vilket man väldigt sällan vill som tur är, det är en kvartett med garklein, sopranino, sopran och alt) och fyrafotskvartett (sopran, alt, tenor, bas). Men nu började jag också spela mer och mer folkmusik, och behovet av/viljan att ha en sopran med lite varmare, fylligare klang växte fram. Det fick bli en så kallad Adri´s Dream Flute,märke Mollenhauer, päronträ, i en renässansmodell till skillnad från alla mina tidigare som varit barockmodeller. Renässansflöjter har ett lite varmare ljud och har hålen borrade lite annorlunda. En sopran följdes av en alt i samma modell, eftersom min ljuvliga ebenholzalt är lite för "städad" för att riktigt kunna leva ut i polskor. Och, ni vet nog hur det är, ju mer man uppgraderar sig, desto mer märks bristerna hos det man som nybörjare tyckte var bra... Min konfirmationsflöjt, tenoren, är ljudsvag och blir lätt täppt, så i fyrtioårspresent önskade och fick jag en tenor som kompletterade de två andra:
Den finns som bas också, men ligger faktiskt inte på önskelistan. Inte för nära tolv tusen i alla fall.
Här var jag nöjd ett tag. Men så var det ju det där med Mollenhauers Elody i päronträ... en alt med E-klaff och inbyggd mikrofon som går att koppla till en förstärkare. Och jag hade ju börjat spela ihop med ljudstarkare instrument ibland, som dragspel, trummor, bas, fiol, gitarr, mandolin... När jag spelar med dem, måste jag stå alldeles intill en mikrofon för att överhuvudtaget höras. Tänk om man hade en förstärkt flöjt! Efter två års suckande och längtande tyckte min man att "men köp en då, vi har råd just nu!" Sagt och gjort!
Tyvärr spelar jag inte särskilt ofta med förstärkta instrument just nu, men jag ser det som en investering för framtiden då jag förhoppningsvis kommer att kunna prioritera musiken högre och hitta andra att spela med! Här är ett ljudexempel på när jag gjort det, från Ukna kyrka. Förstärkaren är inställd så att jag spelar i två oktaver samtidigt.
Sedan var det ju den där tenorflöjten jag räddade från Väddö, och mina föräldrars granne som undrade om jag ville köpa hennes sopran och alt när hon skulle flytta, och visst behövde jag några flöjter i Västervik också! Och just det, jag köpte en väldigt billig sopran runt millennieskiftet som tyvärr försvann på ett levande rollspel, och den spruckna sopraninon lagade jag så att den är helt spelbar igen om än väldigt tyst (vilket uppskattas!). Summan av en garklein, två sopranini, fem sopraner, fyra altar, tre tenorer och en bas blir då bara sexton - men då har jag inte räknat med alla andra flöjter! Vem kan till exempel motstå ett par handsmidda järnflöjter, en alt i G och en low whistle i F?
Eller en rumänsk dubbelflöjt?
Kinesisk travers, några ocarinor, utsmyckad femhålsflöjt, nästan ospelbar men vackert skuren turist-dubbelhålsflöjt? Några tin whistles? Ett gäng panflöjter? Jag kan det inte i alla fall, så nu är det en folkmusikflöjt i björk på väg hem till mig.
Vad jag gör med de flöjter som jag nu anser inte vara lika bra? Min första sopran och tenor har min systerson vården om, en sopran har som sagt tyvärr glömts i skogen och det finns risk för att min första alt också kommer att överraska en svampplockare. Det var synd, för den hade ett milt ljud som gjorde den lämplig att ha med på just levande rollspel, och den var också min "köksflöjt" som jag spelade på medan jag stekte köttbullar. De jag spelar mest på just nu är Adri´s, eftersom jag går en folkmusikkurs på distans med fyra helgträffar och en kursvecka. På sommarkursen är det väldigt varierat från år till år - vissa år spelar jag på de flesta, andra är det nästan bara alten som åker fram och då växlar jag mellan ebenholzen och Adri´s.
Det finns ytterligare en stor dimension i musikvärlden, nämligen hur många hertz musiken ska klinga i. Dessa flöjter är runt 440 om jag fattat saken rätt, men det finns en hel uppsättning olika flöjter i 415 som inte alls stämmer ihop med dessa, så en riktigt hängiven blockflöjtist, även på amatörnivå, skulle anse sexton flöjter som ganska lite. Så ja, man kan absolut behöva trettio flöjter för att kunna spela den musik man vill så att den klingar som man vill!
Kommentarer
Trackback
